tisdag 8 oktober 2013

När själen väcks till liv

Omöjligt - finns det?

Jag är en riktig P1-junkie, jag. Har denna kanal på nästan jämt när jag är hemma. Tantpoäng på det?!? :-D
Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Patricia Tudor-Sandahl och Louise Epstein kring att "bli vän med sitt åldrande". De talade bland annat om att det är i åldern mellan 55 och 70, den så kallade tredje åldern, som man (i bästa fall) börjar bli fullt ut sig själv och slutar oroa sig för vad omvärlden ska tycka och tänka om en. Och att man på allvar börjar fokusera på existentiella frågor, att själen så att säga väcks till liv.
I så fall är jag nog lite tidigt ute, och det har jag säkert separationen att tacka för. Det senaste året har jag tänkt väldigt mycket på vem jag egentligen är, vad som är viktigt för mig och hur jag vill leva mitt liv. Och emellanåt blivit nästan yr vid tanken på att jag nu, som singel, har så många möjligheter att gå i den riktning jag vill, på alla möjliga sätt. Jag har allt mer börjat söka mig till personer, sammanhang och aktiviteter där hjärtat, sinnet, intellektet och tankarna liksom gör små glädjeskutt (och ibland volter!) av igenkännande. I vissa fall har de där personerna och sammanhangen dykt upp till synes "bara sådär". I något fall till och med uppfordrande knackat på min dörr.
Jag tror inte att det är någon tillfällighet. Tanken svävar...och emellanåt resten av mig med ;-)